Just nu blandas glädjen och de kära återseendena med en viss dos förfäran. Glad blir jag när jag rensar och gör fint i rabatterna och möts av den allra skiraste grönskan, den som jag har längtat så efter hela den långa och mulna vintern. Hjärtat tar ett glädjeskutt när jag fick se att Afrikas blå Lilja klarat vintern på friland, endast täckt med lite torra blad. Min Gunnar har vaknat lika tidigt som de föregående åren, den här vintern låg han bara under torra löv och 2 överblivna takplattor. Jag vet att många skulle fnysa och rynka på näsan över den täckningen men det räckte!! Jag fortsätter envist att hävda att det är fukten som tar död på dessa växter. Har de inga blad kvar kan de inte ta upp vatten och således drunknar de. När de är gröna däremot vill de gärna ha mycket vatten, iallafall gunneran. Jag tror stenhårt att det är fler gunneror som dött av uttorkning på våren än av fukt under vintern. Men jag bara gissar...
De flesta hibiscusarna har oxå klarat vintern men det har gått ganska hårt åt rosorna. Jag hade en rosinventering häromdagen. Mina 100 damer. Med undantag av nån enstaka herre. Mer eller mindre högväxta. Några har till och med frusit så hårt att de inte ens syns över marknivå. Jag undrar hur det kommer gå för dem? Har slitit ganska hårt i trädågrdn men än är inte hela färdigstädad. Grusgångarna är invaderade av maskrosor och gräsmattegräs. Jättekul! Den rosa maskrosen jag fick som småplantor för nåt år sedan blommar nu igen. Jag har säkert ryckt upp alldeles för många blivande men det är nåt visst med just maskrosblad. Bort ska de! De sticker i ögonen! Ogräs! Men den rosa är rätt fin ändå. Nä nu måste jag ut igen! Ha det grönt!
