hon irrade långsamt förbi
lite stel men ändå väldigt rörlig.
Vit, nu ensam och bottenhelst
vi älskade denna fisk
och kunde på henne vänta
hon gjorde mig helt frälst.
En morron var hon inte där
jag väntade som sig bör
lockade
pockade
men hon var inte längre här.
Du fattas oss Pärlan!
//Trädgårdshälsningar Lillianna
