I någon veckas tid har det blåst hårt här i Småland. Solen skiner visserligen och temperaturen är rätt ok, men det blåser så hårt att barnen har frågat efter mössa flera gånger redan. Det brukar annars vara jag som står med mössan i handen och förgäves försöker få dem att ta på sig den.
Om det är något som är förödande för trädgårdslusten så är det blåst. För mig är det så i alla fall. Jag går gärna ut om det duggregnar och att bära regnjacka stör mig inte ett dugg. Nu är jag inte så fanatiskt lagd att jag är ute i ösregn och gräver, riktigt så är jag inte funtad. Men blåser det som det gör nu kommer jag knappt ut i trädgården överhuvudtaget. Tar en snabb runda och kollar in hur rosorna aldrig verkar vilja ge upp. Tittar ut över min stora rabatt där det fortfarande är rätt färgglatt, men den känns nästan lika bra om jag tittar ut på den inne från ovanvåningen. Stoppar näsan nära de numera vissna orientliljorna eller sniffar på narcisserna som blommar uppstudsigt under min gula fläder. Katsuran doftar något som bränt lite lätt i ugnen, och det är lika faschinerande varje höst. Ekarna står för det allra vackraste skådespelet, tätt följt av Benved och japanska lönnar.
Gräsmattan är nästan frodigt grön, för första gången den här sommaren.
Kärleksörten har börjat bli röd, då vet jag att nätterna är kylslagna och jag tror faktiskt att vi har haft vår första frostknäpp. Äpplen är det gott om och familjen har hunnit med några äppelkakor.
Det finns en del trädgårdsgöra kvar att göra ute, om bara lusten infinner sig. Känner inget måste på den punkten. På något sätt känns det helt ok att hamna i soffan framför en brasa på kvällen och en trevlig film som får mig att rysa av spänning, nu när mörkret kryper tätt intill huset och klängrosornas grenar skrapar fasaden. På våren springer jag runt med andan i halsen och hinner inte ens en bråkdel av vad jag tror att jag ska hinna göra, men nu på hösten är det mer njutning och lust som styr. Jag njuter av färgerna och lummigheten.
Vi har fortfarande väldigt torrt. Kommer inte regnet snart måste jag nog gå ut och vattna. Det känns inte alls roligt att stå där med slangen i blåsten. Men måste man så måste man, buskarna och träden fäller bladen så snabbt om de inte får tillräckligt med vatten. De behöver nog en rejäl skvätt.
Roligt är det däremot att få smaka första vindruvorna! Riktigt roligt! Jag fick några toppskott av en snäll äldre herre, det var några år sedan. De små skotten planterades i kruka och vårdades ömt i ett fönster under en hel vinter. Nu har de stått ute planterade i vår tunga lera i några år och inte förrän i nu är alltså första gången de har blommat och givit bär. Jag vet inte vad de heter men eftersom de kom från öst så planterade jag dem lite surt. Det verkar ha fungerat. Nu är det två klasar med gröna druvor! De ska plockas vilken dag som helst och avnjutas högtidligt. Spännande!
Ännu roligare är det att gå på plantskolornas höstrea. Där kan man hitta mycket roligt om man kan sitt latin och inte bryr sig så hårt i att det ser lite trist ut i krukorna. Rosor och buskar brukar det alltid bli några stycken varje år.
Här får ni receptet på äppelkakan som jag kallar för ’Roger bagares äppelkaka’, som just nu står nere i köket och svalnar. Det doftar underbart! Äpplena är från trädgården.
Skala och klyfta äpplen i en stor form eller långpanna.
Vispa 4 ägg och 4 dl socker luftigt vitt, vänd i 4 dl vetemjöl, 2 tsk bakpulver och 2 dl vatten och rör om. Strö kanel över äpplena och häll smeten ovanpå. Ca 1 timme i ugnen, långt ner på 175 grader.
Bon appetit!
